Det som inte dödar en det härdar en sägs det,

men ibland kan man undra hur mycket ska man behöva härdas i sitt liv.

Nu när jag trodde att det skulle bli lite lugnare i mitt liv,

men tji fick jag.

Min käre far fick hjärnblödning.

Träffade honom i söndag och tyckte att han verka mysko.

Han hängde liksom inte med i konverstionen tex,

Ringde han på kvällen och kolla om vi inte skulle åka in.

Men han tyckte det var onödigt för han skulle till vårdcentralen dagen därpå.

Okej tänkte jag.

Måndagen kom ,men dom verka inte se något udda.

På onsdagen så skulle han träffa doktorn,han skickade honom till akuten.

Det konstiga är att dom lät honom köra bil dit själv.

Jag får reda på det av min svägerska att han är där.

Åker dit och hittar honom i ett av rummen.

Det gjorde ont i mig att se honom.

Han såg så trött ut, och hade svårt att beskriva när, hur och varför han var där.

Men är glad att underläkaren, som kom och undersökte honom,

gjorde det grundligt och lyssnade på vad jag berättade om honom ,

att han inte var sig lik.

Så det bestämdes att han skulle bli kvar över natten och det skulle göras magnetröntgen.

Var kvar tills han kommit upp på strokeenheten, hjälpte han att fylla i papper för det hade han aldrig kirrat.

Han klara inte ens av att ge mig bilnycklarna för kom inte ihåg hur dom såg ut.

Men när jag ser att han blir omskött, så kände jag att nu kan jag åka hem,

det var sent och jag var trött,hungrig hade ej ätit sen lunch.

När jag kommer ut i parkeringshuset och väl hittar hans bil, får jag en blackout.

Kan för bövelen inte köra hans bil den är automat, har haft det själv förut.

Får ringa min käre man, så han får köra pappas bil och jag tar våran.

Väl hemma försöker äta lite och tar en dusch. hoppar i säng för att hinna få lite sömn.

Kvart i tolv ringer det, tror att det är väckarklockan.

Men nej det var telefonen, hör att min man svarat och ger mig telefon.

Innan sköterskan säger vad det gäller så hinner jag tänka tusen tankar.

Att nu har han dött.

Men som tur var så var det inte så.

Dom hade hittat en liten blödning i bakhuvudet på honom och skulle skicka honom akut till Uppsala.

Han vart akut opererad när han kom dit, allt var förberett.

Ringde dit på torsdag morgon och operationen hade gått bra.

Åker till jobbet och känner mig lite lugnare men trött så ini bombems.

Hade även fått som en kramp/sendrag i vänster vad på natten, men tänkte ej så mycket på det.

Men känner att det vill inte riktigt släppa,ber min käre kollega titta och hon tycker att den verkar svullen.

Nej tänker jag inte ytterligare en sak,

eftersom jag äter Tamoxifen så är en av alla biverkningar att man kan få propp i benet.

Ringer till onkolegen, men innan man får tag någon så tar det ju sådan tid.

Blir lite kaos på jobbet eftersom jag inte är riktigt pigg och har fått ytterligare en sak att bekymra mig om.

Förlåt Bekka för allt elände jag ställde till med.

När våran chef kommer till jobbet och frågar mig hur det är, ja då brister det, tårarna rinner.

Orkar liksom inte mer.

Blir hemskickad. 

Väl hemma så ringer jourhavande onkolog, bara att åka dit.

Han skicka mig till röntgen, och dör kolla dom hela benet.

Hitta inga proppar som tur är.

Väl hemma igen så var det dags att ringa och kolla hur det gått med far min.

Och då hade han faktiskt vaknat och ätit mat det var en liten lättnad.

Det vart en hel del ringandes till alla och berätta hur läget var.

Idag har jag vart till hans lägenhet och städat.

Sen ringde jag till Uppsala för att höra hur det var och då fick jag prata med honom.

Vart så lycklig av höra honom och att han lät som sig själv.

Åkte dit och hälsade på.

Det var en lättnad att se honom,

han var nästan som sig själv igen,

klart lite tagen efter operation men vem skulle inte vara det.

Nu tar vi en dag i taget och hoppas på det bästa.

Och stegtävligen som vi har påbörjat på jobbet, ja den har fått stå åt sidan lite.

Men nu så ska jag ta igen lite förlorade steg i helgen :)

Var rädda om varandra.   

Kram

Oj det var ett tag sedan ;)

Dagarna går i ett jobba, träna, äta, umgås, sova

ja så ser dom flesta dagar ut i mitt liv just nu :)

Men njuter njuter för fulla muggar :)

Och våren börjar sakta men säkert komma.

Idag har jag haft semester.

Var på återbesök hos onkologen.

Ångesten inför besöket var enorm fast jag visste att det inte ska vara någon fara,

men ju närmare sjukhuset man kom desto mer tog det emot att gå.

Men det kanske är så, man föknippar denna byggnad med lite obehag.

Fast allt gick bra, allt såg bara fin fint ut och ja jag är FRISK.   

Nu blir jag kallad först nästa år till mammografi, och är glad för det.

Ska självklart fortsätta och ha koll själv.

Vart en snabbvisit till Ikea när maken kom hem.

Hämta hem nya sängar till våra två äldsta tjejer och har hunnit fixa klart i deras rum.

Nu ska jag bara njuta resten av fredagen :)

På måndag ska vi börja med stegtävling på jobbet.

Den håller på ända till slutet av April.

Så då är det bara att stega på för fulla muggar ;)